What would Macgyver do?

Satt på spelchatt (surprise) häromdagen och snubblade in I deras off-topic“intelligent discussions”-kanal. Jag använder citationstecken för att det inte var så mycket intelligent diskussion som pågick, men jag kommer ifrån poängen jag hade tänkt skriva ner.

 

Den kvällens debatt rörde homosexualitet och gay-äktenskap.. alltid ett aktuellt ämne verkar det som. Hursomhelst fick jag frågan om jag var “för homosexualitet.”

 

Jag tänkte en stund och sen sa jag nej.

 

Börja inte kasta saker på mig! Jag ska förklara!

 

Det är helt enkelt så att just då fick jag ner allt I ord för första gången, tankar som jag haft I huvudet men aldrig riktigt hajat tidigare. Nämligen att jag är så jääääävla trött på att folk ska sätta stämpeln “homo, bi, hetero, a,” etc.

 

Jag behöver inte veta, det är varje persons ensak, att sätta den stämpeln på en människa är just nu att bjuda in kränkningar på personen I fråga.. det borde absolut inte vara så men av nån anledning är det det. Själv skulle jag föredra om vi kunde sluta upp helt och hållet med att placera in människor i fack beroende på läggning, hudfärg, religion, med mera.

 

Det jag menar är att istället för att försvara homosexuellas rättigheter att gifta sig med vem dem vill, så kan vi försvara alla människor rättigheter att gifta sig med vem dem vill.. det spelar bara ingen roll vilka dem är.

 

Hmh, fortfarande inte perfekt men texten närmar sig tankarna.

Så de senaste dagarna har jag spelat Dark Souls, ett ganska mörkt och dystert spel över lag, finns inga glada människor och det är elände överallt, samt en massa fula monster som fiender. Hittils har det varit skelett, spindlar, zombies, riddar-zombies och äckliga kloakråttor.. kortfattat så är det inte ett vackert fiendegalleri.

Men så kom jag då till en port, en ganska stor sådan. Går igenom den och där inne så sitter ett svärd i marken framför vad som verkar vara en lagom hög gravsten.

"Oh, svärd." tänker Rikard och går fram för att dra ut det gigantiska åbäket ur backen. Men när jag kommer fram så skymtar något till i kameran. Ens karaktär tittar upp och rakt in i ögonen på bloggtitelns stora gråa varg.

Samtidigt drar världens mest melankoliska stridsmelodi igång medans spelet förväntar sig att jag ska döda det enda riktigt vackra jag har sett i det här spelet. För animationerna, hur smidigt vargen rör sig plus musiken får mig att känna att jag inte vill vara där och slåss just nu. Helst vill jag bara gå därifrån men vargen låter mig inte direkt springa hemn heller.

Men det blir värre! jag lyckas under några frenetiska minuter få ner Sif till under halva livet.. och då börjar den att halta.

Det var nära att jag bara gav mig på platsen men jag hade samlat ihop så många själar innan (som försvinner om man dör) att jag inte kunde. Jag försökte undvika att slå den men det gick några minuter och inget hände annat än att stackaren haltade argt mot mig.. Så jag avslutade lidandet, och gick sedan surt till en sparpunkt och stängde av.

Första gången ett spel har fått mig att känna så starkt för en fiende som man bara träffar i 4-5 minuter.. Jag är bitter än. Kommer nog ta ett tag innan jag spelar Dark Souls igen, och det beror inte bara på att nya Marvel vs Capcom har släppts.

 

 

 

http://youtu.be/nJuO6RYCcpw

Innan det här äventyret så hade jag aldrig varit så haj på spel med handling. Visst fanns det men det var inget jag hade noterat direkt. Shadowrun var dock annorlunda. Spelet började med en ganska stor grej.. man vaknar upp på ett bårhus. Sug på den karamellen.. vakna på ett bårhus, när folk precis håller på att skyffla in en i en liklåda och sluta för dagen. Hur hamnade jag där, vem är jag, vad gör jag var mina första tankar. Mina andra tankar var "Varför står allt på svenska?"

Shadowrun var helt enkelt översatt till svenska, en inte helt vanlig grej på Super Nintendo-tiden. Men det underlättade faktiskt för mig, även om jag var hyfsad på engelska redan i 12-årsåldern så var Shadowrun ett ganska massivt spel med dialoger, text och stats. Hade allt varit på engelska hade jag nog inte blivit så awesome som jag var på det.



Inte för att det var ett svårt spel, viss strategi kunde väl behövas men allt gick att lösas genom att man grindade sig igenom horderna av fiender för pengar att köpa vapen för, och "Karma" att köpa förmågor och stats för.

Oh, hursomhelst. Min karaktär går ut ur bårhuset med en sjudundrande huvudvärk och personalen skriker "AAAAH ZOMBIE!" .. förståeligt kanske. Hursomhelst stapplar man ut, hittar lite småpengar bland sina tillhörigheter och går ut i framtidens Seattle.

 

Cyberpunk var det ju trots allt. Det är en mörk skitig framtid där MegaFöretag styr över världen, tänk er Microsoft gone steroidy. Men särskilt vackert är det nog inte, grafiken var ganska pixlig, och musiken enformig, om än stämningsfull. Men det var ändå nåt med Shadowrun som fick mig att spela vidare. Mycket tror jag det berodde på rollspelsaspekten, att se min karaktär levlas, och den hyfsat genomtänkta handlingen (i snes-mått mätt) och problemlösningen.

 

Egentligen så är väl spelet inte så tilltalande vid första ögonkastet, särskilt inte i dagens ögon. -men- Vad man då går miste om är ett stämningsfullt actionäventyr med plot twists, hagelgevärs-orcher och datahacking i en svart och svår värld.

 

Det var inte helt fel för en kille som tills dess växt upp på färgglada pastell-spel och fantasi-våld och precis skulle in i tonåren

Så är jag hemkommen från Stockholmen och Rebeckan. Varit två intensiva dagar minst sagt. tåg och spel för större delen av den så kallade slanten.

Till att börja med.. händelselös stockholmsresa förutom en stackars ko som vart .. trasig. Kor borde få kurser i att undvika tåg.

Men jag kom fram i tid, träffade Rebecka och drog sedan ut till Kista-Mässan där vi lokaliserade Fatime och sa hej, följt av rundvandring.. Spelade Mario Kart 7, verkade helkul, mysigt välgjord grafik, bra fartkänsla och lite förnyelse som jag är försiktigt pessoptimistisk till, i form av drakflygning.

Mario 3D-Land såg jag fram emot, men det lilla jag spelade vart jag faktiskt besviken på, det kändes.. långsamt, rentav lite oprecis, det kan ha berott på att ett mässgolv inte är det optimala stället att testa spel på, men just nu är jag faktiskt av-peppad på det.

Sen så dök vi in i kön till Mass effect 3 co-op.. jag förklarade länge och väl hur rebecka ska spela.. bara för att det ska visa sig att nej, vi har demonstrationen på PC.. så vi dog. Men jag gillade det ändå, kommer troligen inte att spendera FÖR mycket tid med co-open i ME men nog blir det några svängomer när det släpps, se hur kul det blir i slutändan.

Spelade även en Single-player bana, det var business as usual där, kändes väldigt mass effect 2 tills jag tittade i skill-trädet. Var en veritabel hög av skills att välja på och jag hade inte en susning om var jag skulle lägga poängen för min ingenjör. Så jag tog det uppenbara. Boosta incinerate till max. Eld går aldrig fel.

Värt att nämna är att alla skilltrees har olika grenar som utesluter varandra. Du kanske vill öka kraften i din eld, men då påverkar den inte lika stort område. Du laddar om dina förmågor snabbare, eller så räcker dem längre.. sådana val ser jag fram emot att fördjupa mig i.. Mars.. jävla effing MARS nästa år.

Inte bitter.

Sen testade jag Skyward Sword. Det var kul måste jag säga.. meeeen det är det där att stå på ett mässgolv framför 25000 personer som tittar på när du spelar. jag kan ta att jag ser ut som en idiot när jag spelar bra. Men när jag flaxar runt på en fågel och ser ut som en idiot både in- och out of- game så blir det lite för mycket. Wii spelas helst dolt för andra. Men jag tror ändå att Skyward kan bli ett riktigt bra spel.

Oh, Ninja Gaiden 3, alldeles för lätt på hard, kom nästan fram till första bossen utan att dö en enda gång.. jag vill ha lite mer tuggmotstånd än så, och inte dö på en gimmick.. om även om det var en cool sådan.

Sedan spelade jag Street Fighter mot en skäggig ung man, jag vann spelandes som en skäggig gammal man och som brittisk boxare .. ca 5/7 matcher eller så var det nog.

Sen åkte vi och åt riktigt fancy nudlar på Ramen Ki-Mama.. så jag kände mig som en riktig naruto-ninja och många glada japanske rop hördes i lokalen.. dock inte från mig utan från grannarna vid bordet bredvid. De var lite obehagligt högljudda och nördiga. undrar om det är så folk ser mig när jag går igång med Marvel-diskussioner

Typ nu drar vi hem till Rebecka och kollar på American Horror Story som jag verkligen inte hade några förväntningar på alls, men den var en positiv överaskning och jag lånar i detta nu flera avsnitt av serien på internet..

Hursomhelst, idag lördag kom en trött men nöjd Rikard hem och ska nu slappa så gott det går innan han avslutar jobbet med sin säljpärm.. tack och god afton

 

Diverse omständigheter har fått mig att tänka på religion på sista tiden. Inte så att jag tänker raka av mig håret och bli Hare Krishna-supporter, utan lite mer generella tankar på vad som motiverar folk att tro.

Visst skulle det vara lite av en tröst att ha nånting att vända sig till, alternativt skylla på när saker och ting blir svåra, men så som den organiserade religionen ser ut idag så vet jag inte. Det finns nog inte en enda helig skrift kvar i världen som ingen skrivit om, tolkat annorlunda från orginalskriften för sin egen vinning.

Ta kristendomen som exempel, mycket tyder på att romarna aktivt valde kristendomen som statsreligion för att det var mer praktiskt med -en- gud, att reglerna som bibeln förespråkade gjorde människor mer lättkontrollerade än de lite mer vilda importgudarna från dåtidens Grekland.

Så lite krasst sagt så har människor I ett par tusen år påverkats av något som en kejsare I Rom tyckte var bekvämare för hans regering, men missförstå mig inte. Kristendom I sin renare form tycker jag är en ganska bra religion, problemet har bara vart när den använts för att förtrycka människor.. och det är nog det som jag stör mig mest på med ALL organiserad religion. Människor verkar bli så lätta att manipulera när man tar till “gud-säger”-argumentet

Var och en ska så klart få tro vad den vill.. men kom inte och säg att gud har bestämt att det är så, ingen vet vad en eventuell gud villmed oss. Det är snarare vad nån romersk politiker valt ut åt oss som sedan snedtolkats av Martin Luther som sedan översatts till svenska.

Själv tror jag “Gud” nöjer sig att vi är snälla mot varandra, och inte försöker köra ner religion I nåns hals... eller säga att dinosaurier inte finns.

Lite historia. På det glada åttiotalet så var spel något man oftast spelade -med- varandra. Samarbete var mer populärt än att opponera sig mot varandra och spel som Turtles som jag hade 94. Final Fight och Double Dragon lät dig slå sönder horder av badguys med en vän eller fler, och ja det var underbart.

Men Capcom hade en annan idé. De hade redan släppt Street Fighter 1, en obskyr arkadtitel som inte direkt nådde några större framgångar. Mycket på grund av dålig kontroll och bara en spelbar karaktär, även om de byggde grunden för vad som skulle bli Street Fighter 2. Grunden? Sätt två personer på en plats i världen och låt dem slå sig blå på varandra. Det låter kanske lite simpelt, men med 8 karaktärer, alla med unik design, olika attacker och personligheter.(Utom Ken/Ryu) Så var det ett förvånansvärt djup i spelet.

Kanske gillade du att hålla folk på avstånd, då passade kanske Dhalsim, yogin från Indien med armar som nådde över halva skärmen. Kanske var du ett fan av snabba attacker med lårmuskler som troligen passat bättre på She-Hulk. Chun Li är ditt val då.

Vad jag vill ha sagt är att det fanns en karaktär för alla spelstilar Jag kommer nog återkomma till SF fler gånger, men nu vill jag mest sammanfatta spelet. Och vad kan jag säga? Street Fighter är spelen jag aldrig tröttnar på, och det började med SF2. Musiken, grafiken, kontrollen.. allt var perfekt för sin tid. på många sätt är dem det fortfarande, särskilt kontrollerna. Det finns en anledning till att nästan alla fightingspel i 2D har SF2's sätt att utföra specialattacker som standard.

Jag kan fortsätta att spruta lovord och hylla Street Fighter 2 i evigheter.. men nja.. Jag vill bara påpeka att utan det här skulle vi Troligen aldrig spelat spel som King Of Fighters, Killer Instinct, Mortal Kombat, Tekken, Virtua Fighter, Soul Calibur. Guilty Gear plus en Låååång rad anime-baserade fightingspel... och mer därtill. Så för att avsluta så använder jag mig av den bästa hyllning till Street Fighter jag nånsin sett.

 

 

Det är sjukt vad fort tiden går, jag visste att jag inte bloggat på ett tag, Men att det var över ett år var en liten överaskning. - -

'94

 

Det stora året

 

Estonia-katastrofen inträffar

Nelson Mandela blir president i Sydafrika

Brons i fotbolls-vm

Foppas legendariska fint i Lillehammer gav OS-guld till sverige

 

Jag lämnade min ensiffriga existens och blev en två-siffra. Samma sak hände med nånting annat i mitt liv,

 

Jag gick från 8 till 16 bitar

 

Det var nåt magiskt med mitt Super Nintendo. Fram tills nu hade jag helt enkelt följt min moster och mina kusiner i spelutvecklingen.. men där låg den perfekt inslagen, bundlad med Super Mario All-Stars, Nu var jag på topp i familjens spelhierarki, visst, kusinerna hade en megadrive.. men.. HAH, Snes. Jag vann

 

Man kan för övrigt tycka att fyra Mario-spel i en kassett borde blivit ett perfekt exempel för 94. Men icket. Istället tar fyra andra över platsen.

 

Donatello... och hans tre bröder

 

Turtles in Time.

 

94 var turtles-crazen inte direkt glödhet längre, men för mig var det fortfarande 91 i det avseendet, särskilt med det här spelet ikopplat i Snes'en Jag brann för det, Jag brinner än.

Det var mitt första egenvalda SNES-spel, och som jag spelade.

 

Det gick sällan en vecka innan jag spelade om det igen (tog en timme så varför inte liksom) Jag hoppade och slog mig fram genom underbart färgglada banor, lyssnade på Konamis alltid strålande musik som osade ninjasköldpadda (ej att förväxla med akvariesköldpadda, oset där inte lika charmigt)

 

Det var ett snabbt, lättkontrollerat och framförallt awesome sköldpadds-spel, man kunde liksom kasta sina fiender MOT skärmen.. UNHEARD OF

Nu känns spelet lite lätt, lite kort, men med en vän kan jag lätt plocka fram det närsomhelst och gå bärsärk på fotsoldater och tappa bort mig i Memory Lane

 

Jag kan inte säga så mycket mer om det, utan lämnar er med en jämförelse.

 

 

 

Ärligt talat är jag en ganska harmonisk människa, låter folk mig vara låter jag dem vara, och så vill jag ha det med några få undantag, men ändå.. Ibland känner jag som om min "harmoni" är ett stort handikapp, jag ger inte utlopp för starka känslor åt något håll, och kör istället på logik och "förnuft" (rädsla) Det hatar jag mig själv för ibland. Mer och mer på senaste tiden, då jag inte vet hur jag ska sluta.

 

Det fanns en tid då män var män, även om de hade något som närapå liknade en kjol, även om de hade hockeyfrilla, och även om de slogs med piskor. En tid då det närmaste vampyrer kom att glittra var den glödande askan som steg från dess brinnande kropp. En tid då man murade in köttstycken i väggen för att gömma dem från hungriga vampyrjägare.

Året var 1993, platsen Transylvanien. Utvecklarna var (återigen) Konami, och spelet?

 

Castlefuckingvania III: Draculas Curse

Jag hade tidigare stiftat sporadiska bekantskaper med Castlevania-serien, både ettan och tvåan hade passerat förbi mina ögon men jag hade inte riktigt greppat dem, mest för att jag aldrig ägde spelen själv. Castlevania 3 var dock, annorlunda.

Cv1 var grymt svårt, ganska orättvist till och med, med oförlåtande dödsfällor och dessa jäääävla medusa-huvuden.  Castlevania 2 var ologiskt och stundvis en pina att spela.

Så vad talar för Draculas Curse?

Det är fortfarande grymt svårt, men den här gången känns det snäppet mer rättvist,  man behöver inte längre veta vart fienderna står och piska blint i luften i förebyggande syfte när man hoppar mellan plattformar.  Det hade även, för första gången fler spelbara karaktärer.

Den väggklättrande piraten Grant DaNasty, specialist på akrobatik och knivkastande, Sypha Belnades, Som tog efter Samus och visade sig vara Surprise-Babe of the year. Magikunnig och klen som alla tjejer är i spel. Dessa var båda klart roliga att spela som, Men de banade egentligen bara vägen för gäst nr 3, Alucard.

Draculas egen son, Adrian Fahrenheit Tepes. Han kunde förvandla sig till fladdermus och skjuta eldbollar ur sin cape, som en sann vampyr!

Både Grant och Alucard gjorde spelet lättare med sina förmågor, Grants klättrande, Alucards flygande, många banor vart helt enkelt  mindre av en utmaning och det var en lättnad i ett annars ganska krävande, om än rättvist spel.

Innan det är dags att runda av denna omgång så har jag det mest uppenbara kvar att nämna, det som för mig flyttat tidig Castlevania från ” bra action” till ”legendariskt”

Musiken. Trots NES’ens Begränsade ljudchip så finns det så många låtar jag kan nynna på från spelets soundtrack än idag. De är skadliga, sätter sig på hjärnan och växer fast likt en tumör, och släpper inte. Clock Tower, Mad Forest, Aquarius, Vampire Killer (ofc).. Magi I 8 bitar.

 

 

 

Vad jag tyckte då: Svårt,  utmanande, omväxlande. Bäst i serien.  Jag förstod inte riktigt vad jag hade dock, utan ansåg det mest vara ett bra spel

Det tycker jag nu: Tro det eller ej, men när jag spelar det igen, så inser jag att det faktiskt var ännu bättre än vad jag först tyckte, vissa spel kan man se tillbaka på och undra om det verkligen var så bra, Castlevania är tvärtom. Jag ser tillbaka på det och uppskattar det ännu mer. Har jag influerats att bli ett Castlevania-fan eller helt enkelt fått bättre smak? Jag hoppas det.

Draculas Curse är, och förblir mitt favoritspel i serien.

92

 

The Year of Conflict

 

Två spel kommer tillbaka rätt starkt detta år. Dessa var de två första spelen jag valde själv, som min mor  sedan vänligt nog gav mig i födelsedagspresent.

Spelen i fråga var Probotector, och Metal Gear 2: Snakes Revenge, lustigt nog gjordes båda av Konami,  båda var actionspel och hade djungelbanor, men där slutade likheterna.

 

Metal Gear var som det är nu, om än simplifierat för att funka på en Nes, smyg kniva och lura dig fram i en vinkel rakt ovanifrån. Det var ganska coolt tyckte jag, att vara spion, men  som de flesta andra åttaåriga pojkar så var jag inte helt såld på smyga-grejen och jag försökte nog snarare smyga lite lagom, och skjuta så ofta jag kunde komma undan med det.

 

Probotector, det var ett spel jag och min moster nötte hårt, det kanske berodde på att vi kunde spela 2.. eller för att det var så jävla bra. Robotar,catchig musik, run and gun. ROBOTAR. Stora bossar och häftiga ”3d” banor. Samt en utmaning som heter duga.

 

Retrospektivt kan det tyckas att jag inte kunde uppskatta smygandet så bra pga min ålder och krav på snabb action, men jag kan faktiskt inte minnas så mycket bra om Snakes Revenge, det var ett spel, och jag klarade det.  Tvärtom är det med Probotector,  jag kommer ihåg var alla powerups kommer flygande,  var jag ska stå för att hamna i en blind spot på bossen på bana 2. Intervallerna som bossen på bana 5 skjuter i och rytmen för hoppen.  Jag kan plocka fram det i min DS för att spela igenom det på bussturer och liknande än idag. Jag skulle nästan gå så långt att jag kallar det för ett av spelvärldens svar på Die Hard, action som håller än idag.

 

Avslutar den här texten med en duell, spelen emellan.

 

Huvudpersoner

 

Solid Snake              vs

 

RD-008/RC-011

 

 

 

Snake må ha blivit  en legitimerad badass på senare år, men då stod han sig slätt mot grymt designade robotar. Dessa robotar kan jag förmodligen även kalla mina första spelrobotar.. nostalgiplus

 

 

Vapen

Snake må ha haft sprängämnen, raketkastare, maskingevär och handgranater, men  Robotarna tar ändå hem det här med endast ett vapen. Spread Gun.  Små röda bollar av doom, sprids i en expanderande  halvcirkel och täcker nästan varenda vinkel i skottriktningen.

Dont leave your home  without it.

 

Arvet

 

Medans Probotector, eller Contra som det kallas I staterna och Japan, hade sina glory days under det tidigare nittiotalet så hände det något 1998. Metal Gear Solid, mångmiljonsäljare och genre-pionjär. Och den gången kunde jag uppskatta mitt smygande, medans probotector /Contra bara fick halvhjärtade lågbudgetsuppföljare.

 

 

2-1 till Probotector i slutändan, men båda spelen gjorde något för mig, utan Snakes Revenge hade jag kanske aldrig provat Metal Gear Solid (var en stark kandidat för 98’)

Probotector var bara underbart rakt igenom, och fick upp mina ögon för svåra reflexkrävande spel som inte bryr sig om du skriker och gråter, utan bara skickar fler och större fiender på dig.

 

Phew, 92 var förvirrande.. men 93 var nästan en självklarhet.

Har nu bestämt mig för att bloggtorkan är över. För ett tag. Mest för att jag faktiskt kommit på nåt som jag själv finner roligt att skriva om.

 

Spel, you all know it.. jag är spelknarkare och det har jag varit länge.. så jag fick idén att jag ska skriva om dem.. inte alla, men ett per år som jag ansett mig vara aktiv gamer, och faktiskt ägt en egen maskin

 

så, luta eder tillbaka. Så skola Rikard förtälja sagan om hans allra första spel.

 

1991

24 December

En väldigt liten Rikard sliter upp papper lindat runt en ganska stor låda, inuti denna låda ligger en Nes.

Det senaste året har Rikard konstant uppehållit sig hos sin mormor och moster då mostern fick sin Nes året innan, men bara med gamla SMB1. Vad rikard fick var den nya bundlen.

 

 

Super Mario Bros 3.

 

Jag tror inte jag kan säga så mycket om det här spelet.  Alla vet redan att det i stort sett är så nära perfektion man kan komma i en 8-bitars kassett.

 

Det hade 8 stora världar, otaliga power-ups. En väl avvägd stigande svårighetsgrad och hemligheter bakom var och varannat rör

 

Alltså.. det känns onödigt att beskriva spelet, så välkänt är det.. om du inte känner till mer om SMB 3 än det jag just sa så vet du för lite. Så jag går direkt på finalen, Omdömet

 

 

Starkaste punkt.

Uppfinningsrikedomen, mycket av det som gjordes var för första gången i ett spel,. personliga favoriten torde vara Giant Land. Det var ganska magiskt att se en Giganto-Goomba komma klampandes mot en för första gången.

 

Svagaste Punkt

Jag måste nog säga musiken, även om den är oerhört passande så har den inte samma trallvänlighet som många av låtarna i Super Mario World, Eller Super Mario Bros 1 och 2 för den delen, musiken i dem spelen fastnade mycket lättare i hjärnan.. på både gott och ont iofs

Hur var spelet  1991

Det var troligen det största spelsläppet i dåtiden, alla väntade på nya Mario, när det släpptes.. tja jag skulle tro att det var det bästa som någonsin gjorts just då. Det tyckte jag sannerligen själv iaf.

 

Hur står sig spelet nu?

Visst, grafiken är förlegad, musiken gjord på en maskin som troligen är sämre än dagens miniräknare och det kan hända att man måste blåsa både en och två gånger i maskin och kassett för att få igång det.

Men.. det är värt det. Jag rankar det fortfarande som ett av de starkaste spelen någonsin.

 

Next Up.. 1992

 

 

Lång tajm nå sii. Inte orkat/känt att jag haft nåt värt att skriva om, men nu ni. Nu har jag träffat lagom skumma människor på jobtjollevippen jag är på.

60% av tiden går åt till att göra ingenting, titta och se om nåt är snett och ta rast, det är ok, det kan jag ta.
20% av tiden jobbar vi faktiskt med något
20% av tiden är det lunch. Kan jag ta

Det här ska på något vänster leda in mig i arbetsmarknaden och ge mig rutiner, sorry, don't see it.

Hursomhelst, det är inte så hemskt, men människorna där är redigt skumma.

Exempelvis Semlan, som de kallar honom. Han är en liten tjock kille som pratar alldeles för mycket och tror han kommer vinna stort på poker och hamna i Las Vegas, det är hans mål i livet. Han sätter in 300 varje månad eller så att spela för och bor hemma hos sin mamma som tar det mesta av hans pengar i hyra ändå. Lycka till Semlan.

Semlan blir även lite galen när tjejer pratar med honom, och då menar jag inte att han är tjejtokig utan mer att han börjar väsa och säga att "du bestämmer inte över mig." Nu har vi bara en tjej på centret så det blir lite kul. Detta leder mig till Miriam, som är ganska söt och trevlig, hon är också en crazy cat lady in the making, frivilligarbetar på katt-pensionatet och pratar även hon för mycket, men jag tror att eftersom hennes röst är mer behaglig att höra, och att hon inte är lika ful som Semlan så tolererar jag henne mer.


Så har vi peter som bor på nån form av hasch-pensionat.. jag vet inte jag lyssnade inte så hårt, Peter är galen, när hans Tv gick sönder kastade han ut den genom fönstret säger han. Han sa även att han skulle hämta släggan om nån försökte bryta sig in i hans skåp..

It's a merry bunch of misfits.. bara toppen av isberget so far

Efter lite städande (ja ganska lite) idag så så hittade jag nåt i en låda mormor kom över med härom..året..sumthin. Ett gammalt fotoalbum med mig i kanske 3-10 års åldern.. en del bilder på mamma, några på hennes ex och sånt.. men mest jag iaf. .. oroväckande många var på en naken mig. Dessa bilder har nu gömts undan men obsceniteter åsidosatta så var det en ganska rolig upptäckt. Ibland är det lätt att glömma att man faktist var liten.

Det är lätt att glömma att jag faktist var ganska söt när jag var liten.. var gick det fel?

Mest glad är jag ock att det fanns några bilder på mamma, det finns inte för många av dem.

Ugh.. vet inte vad jag ville ha skrivet med det här egentligen.. tankar bubblar upp med minnen bara antar jag

 

Det är lite så jag känner just nu. Jag hade ett ganska tjockt inlägg nedskrivet om ämnet, men dum som jag var så skrev jag det inte i openoffice utan direkt i browsern, som dog när jag klickade på send.

 

Får se om jag orkar klaga imorgon, nu ska jag sova