What would Macgyver do?

Så de senaste dagarna har jag spelat Dark Souls, ett ganska mörkt och dystert spel över lag, finns inga glada människor och det är elände överallt, samt en massa fula monster som fiender. Hittils har det varit skelett, spindlar, zombies, riddar-zombies och äckliga kloakråttor.. kortfattat så är det inte ett vackert fiendegalleri.

Men så kom jag då till en port, en ganska stor sådan. Går igenom den och där inne så sitter ett svärd i marken framför vad som verkar vara en lagom hög gravsten.

"Oh, svärd." tänker Rikard och går fram för att dra ut det gigantiska åbäket ur backen. Men när jag kommer fram så skymtar något till i kameran. Ens karaktär tittar upp och rakt in i ögonen på bloggtitelns stora gråa varg.

Samtidigt drar världens mest melankoliska stridsmelodi igång medans spelet förväntar sig att jag ska döda det enda riktigt vackra jag har sett i det här spelet. För animationerna, hur smidigt vargen rör sig plus musiken får mig att känna att jag inte vill vara där och slåss just nu. Helst vill jag bara gå därifrån men vargen låter mig inte direkt springa hemn heller.

Men det blir värre! jag lyckas under några frenetiska minuter få ner Sif till under halva livet.. och då börjar den att halta.

Det var nära att jag bara gav mig på platsen men jag hade samlat ihop så många själar innan (som försvinner om man dör) att jag inte kunde. Jag försökte undvika att slå den men det gick några minuter och inget hände annat än att stackaren haltade argt mot mig.. Så jag avslutade lidandet, och gick sedan surt till en sparpunkt och stängde av.

Första gången ett spel har fått mig att känna så starkt för en fiende som man bara träffar i 4-5 minuter.. Jag är bitter än. Kommer nog ta ett tag innan jag spelar Dark Souls igen, och det beror inte bara på att nya Marvel vs Capcom har släppts.

Innan det här äventyret så hade jag aldrig varit så haj på spel med handling. Visst fanns det men det var inget jag hade noterat direkt. Shadowrun var dock annorlunda. Spelet började med en ganska stor grej.. man vaknar upp på ett bårhus. Sug på den karamellen.. vakna på ett bårhus, när folk precis håller på att skyffla in en i en liklåda och sluta för dagen. Hur hamnade jag där, vem är jag, vad gör jag var mina första tankar. Mina andra tankar var "Varför står allt på svenska?"

Shadowrun var helt enkelt översatt till svenska, en inte helt vanlig grej på Super Nintendo-tiden. Men det underlättade faktiskt för mig, även om jag var hyfsad på engelska redan i 12-årsåldern så var Shadowrun ett ganska massivt spel med dialoger, text och stats. Hade allt varit på engelska hade jag nog inte blivit så awesome som jag var på det.



Inte för att det var ett svårt spel, viss strategi kunde väl behövas men allt gick att lösas genom att man grindade sig igenom horderna av fiender för pengar att köpa vapen för, och "Karma" att köpa förmågor och stats för.

Oh, hursomhelst. Min karaktär går ut ur bårhuset med en sjudundrande huvudvärk och personalen skriker "AAAAH ZOMBIE!" .. förståeligt kanske. Hursomhelst stapplar man ut, hittar lite småpengar bland sina tillhörigheter och går ut i framtidens Seattle.

Cyberpunk var det ju trots allt. Det är en mörk skitig framtid där MegaFöretag styr över världen, tänk er Microsoft gone steroidy. Men särskilt vackert är det nog inte, grafiken var ganska pixlig, och musiken enformig, om än stämningsfull. Men det var ändå nåt med Shadowrun som fick mig att spela vidare. Mycket tror jag det berodde på rollspelsaspekten, att se min karaktär levlas, och den hyfsat genomtänkta handlingen (i snes-mått mätt) och problemlösningen.

Egentligen så är väl spelet inte så tilltalande vid första ögonkastet, särskilt inte i dagens ögon. -men- Vad man då går miste om är ett stämningsfullt actionäventyr med plot twists, hagelgevärs-orcher och datahacking i en svart och svår värld.

Det var inte helt fel för en kille som tills dess växt upp på färgglada pastell-spel och fantasi-våld och precis skulle in i tonåren

Lite historia. På det glada åttiotalet så var spel något man oftast spelade -med- varandra. Samarbete var mer populärt än att opponera sig mot varandra och spel som Turtles som jag hade 94. Final Fight och Double Dragon lät dig slå sönder horder av badguys med en vän eller fler, och ja det var underbart.

Men Capcom hade en annan idé. De hade redan släppt Street Fighter 1, en obskyr arkadtitel som inte direkt nådde några större framgångar. Mycket på grund av dålig kontroll och bara en spelbar karaktär, även om de byggde grunden för vad som skulle bli Street Fighter 2. Grunden? Sätt två personer på en plats i världen och låt dem slå sig blå på varandra. Det låter kanske lite simpelt, men med 8 karaktärer, alla med unik design, olika attacker och personligheter.(Utom Ken/Ryu) Så var det ett förvånansvärt djup i spelet.

Kanske gillade du att hålla folk på avstånd, då passade kanske Dhalsim, yogin från Indien med armar som nådde över halva skärmen. Kanske var du ett fan av snabba attacker med lårmuskler som troligen passat bättre på She-Hulk. Chun Li är ditt val då.

Vad jag vill ha sagt är att det fanns en karaktär för alla spelstilar Jag kommer nog återkomma till SF fler gånger, men nu vill jag mest sammanfatta spelet. Och vad kan jag säga? Street Fighter är spelen jag aldrig tröttnar på, och det började med SF2. Musiken, grafiken, kontrollen.. allt var perfekt för sin tid. på många sätt är dem det fortfarande, särskilt kontrollerna. Det finns en anledning till att nästan alla fightingspel i 2D har SF2's sätt att utföra specialattacker som standard.

Jag kan fortsätta att spruta lovord och hylla Street Fighter 2 i evigheter.. men nja.. Jag vill bara påpeka att utan det här skulle vi Troligen aldrig spelat spel som King Of Fighters, Killer Instinct, Mortal Kombat, Tekken, Virtua Fighter, Soul Calibur. Guilty Gear plus en Låååång rad anime-baserade fightingspel... och mer därtill. Så för att avsluta så använder jag mig av den bästa hyllning till Street Fighter jag nånsin sett.

'94

Det stora året

Estonia-katastrofen inträffar

Nelson Mandela blir president i Sydafrika

Brons i fotbolls-vm

Foppas legendariska fint i Lillehammer gav OS-guld till sverige

Jag lämnade min ensiffriga existens och blev en två-siffra. Samma sak hände med nånting annat i mitt liv,

Jag gick från 8 till 16 bitar

Det var nåt magiskt med mitt Super Nintendo. Fram tills nu hade jag helt enkelt följt min moster och mina kusiner i spelutvecklingen.. men där låg den perfekt inslagen, bundlad med Super Mario All-Stars, Nu var jag på topp i familjens spelhierarki, visst, kusinerna hade en megadrive.. men.. HAH, Snes. Jag vann

Man kan för övrigt tycka att fyra Mario-spel i en kassett borde blivit ett perfekt exempel för 94. Men icket. Istället tar fyra andra över platsen.

Donatello... och hans tre bröder

Turtles in Time.

94 var turtles-crazen inte direkt glödhet längre, men för mig var det fortfarande 91 i det avseendet, särskilt med det här spelet ikopplat i Snes'en Jag brann för det, Jag brinner än.

Det var mitt första egenvalda SNES-spel, och som jag spelade.

Det gick sällan en vecka innan jag spelade om det igen (tog en timme så varför inte liksom) Jag hoppade och slog mig fram genom underbart färgglada banor, lyssnade på Konamis alltid strålande musik som osade ninjasköldpadda (ej att förväxla med akvariesköldpadda, oset där inte lika charmigt)

Det var ett snabbt, lättkontrollerat och framförallt awesome sköldpadds-spel, man kunde liksom kasta sina fiender MOT skärmen.. UNHEARD OF

Nu känns spelet lite lätt, lite kort, men med en vän kan jag lätt plocka fram det närsomhelst och gå bärsärk på fotsoldater och tappa bort mig i Memory Lane

Jag kan inte säga så mycket mer om det, utan lämnar er med en jämförelse.

Det fanns en tid då män var män, även om de hade något som närapå liknade en kjol, även om de hade hockeyfrilla, och även om de slogs med piskor. En tid då det närmaste vampyrer kom att glittra var den glödande askan som steg från dess brinnande kropp. En tid då man murade in köttstycken i väggen för att gömma dem från hungriga vampyrjägare.

Året var 1993, platsen Transylvanien. Utvecklarna var (återigen) Konami, och spelet?

Castlefuckingvania III: Draculas Curse

Jag hade tidigare stiftat sporadiska bekantskaper med Castlevania-serien, både ettan och tvåan hade passerat förbi mina ögon men jag hade inte riktigt greppat dem, mest för att jag aldrig ägde spelen själv. Castlevania 3 var dock, annorlunda.

Cv1 var grymt svårt, ganska orättvist till och med, med oförlåtande dödsfällor och dessa jäääävla medusa-huvuden.  Castlevania 2 var ologiskt och stundvis en pina att spela.

Så vad talar för Draculas Curse?

Det är fortfarande grymt svårt, men den här gången känns det snäppet mer rättvist,  man behöver inte längre veta vart fienderna står och piska blint i luften i förebyggande syfte när man hoppar mellan plattformar.  Det hade även, för första gången fler spelbara karaktärer.

Den väggklättrande piraten Grant DaNasty, specialist på akrobatik och knivkastande, Sypha Belnades, Som tog efter Samus och visade sig vara Surprise-Babe of the year. Magikunnig och klen som alla tjejer är i spel. Dessa var båda klart roliga att spela som, Men de banade egentligen bara vägen för gäst nr 3, Alucard.

Draculas egen son, Adrian Fahrenheit Tepes. Han kunde förvandla sig till fladdermus och skjuta eldbollar ur sin cape, som en sann vampyr!

Både Grant och Alucard gjorde spelet lättare med sina förmågor, Grants klättrande, Alucards flygande, många banor vart helt enkelt  mindre av en utmaning och det var en lättnad i ett annars ganska krävande, om än rättvist spel.

Innan det är dags att runda av denna omgång så har jag det mest uppenbara kvar att nämna, det som för mig flyttat tidig Castlevania från ” bra action” till ”legendariskt”

Musiken. Trots NES’ens Begränsade ljudchip så finns det så många låtar jag kan nynna på från spelets soundtrack än idag. De är skadliga, sätter sig på hjärnan och växer fast likt en tumör, och släpper inte. Clock Tower, Mad Forest, Aquarius, Vampire Killer (ofc).. Magi I 8 bitar.

Vad jag tyckte då: Svårt,  utmanande, omväxlande. Bäst i serien.  Jag förstod inte riktigt vad jag hade dock, utan ansåg det mest vara ett bra spel

Det tycker jag nu: Tro det eller ej, men när jag spelar det igen, så inser jag att det faktiskt var ännu bättre än vad jag först tyckte, vissa spel kan man se tillbaka på och undra om det verkligen var så bra, Castlevania är tvärtom. Jag ser tillbaka på det och uppskattar det ännu mer. Har jag influerats att bli ett Castlevania-fan eller helt enkelt fått bättre smak? Jag hoppas det.

Draculas Curse är, och förblir mitt favoritspel i serien.

92

The Year of Conflict

Två spel kommer tillbaka rätt starkt detta år. Dessa var de två första spelen jag valde själv, som min mor  sedan vänligt nog gav mig i födelsedagspresent.

Spelen i fråga var Probotector, och Metal Gear 2: Snakes Revenge, lustigt nog gjordes båda av Konami,  båda var actionspel och hade djungelbanor, men där slutade likheterna.

Metal Gear var som det är nu, om än simplifierat för att funka på en Nes, smyg kniva och lura dig fram i en vinkel rakt ovanifrån. Det var ganska coolt tyckte jag, att vara spion, men  som de flesta andra åttaåriga pojkar så var jag inte helt såld på smyga-grejen och jag försökte nog snarare smyga lite lagom, och skjuta så ofta jag kunde komma undan med det.

Probotector, det var ett spel jag och min moster nötte hårt, det kanske berodde på att vi kunde spela 2.. eller för att det var så jävla bra. Robotar,catchig musik, run and gun. ROBOTAR. Stora bossar och häftiga ”3d” banor. Samt en utmaning som heter duga.

Retrospektivt kan det tyckas att jag inte kunde uppskatta smygandet så bra pga min ålder och krav på snabb action, men jag kan faktiskt inte minnas så mycket bra om Snakes Revenge, det var ett spel, och jag klarade det.  Tvärtom är det med Probotector,  jag kommer ihåg var alla powerups kommer flygande,  var jag ska stå för att hamna i en blind spot på bossen på bana 2. Intervallerna som bossen på bana 5 skjuter i och rytmen för hoppen.  Jag kan plocka fram det i min DS för att spela igenom det på bussturer och liknande än idag. Jag skulle nästan gå så långt att jag kallar det för ett av spelvärldens svar på Die Hard, action som håller än idag.

Avslutar den här texten med en duell, spelen emellan.

Huvudpersoner

Solid Snake              vs

RD-008/RC-011

Snake må ha blivit  en legitimerad badass på senare år, men då stod han sig slätt mot grymt designade robotar. Dessa robotar kan jag förmodligen även kalla mina första spelrobotar.. nostalgiplus

Vapen

Snake må ha haft sprängämnen, raketkastare, maskingevär och handgranater, men  Robotarna tar ändå hem det här med endast ett vapen. Spread Gun.  Små röda bollar av doom, sprids i en expanderande  halvcirkel och täcker nästan varenda vinkel i skottriktningen.

Dont leave your home  without it.

Arvet

Medans Probotector, eller Contra som det kallas I staterna och Japan, hade sina glory days under det tidigare nittiotalet så hände det något 1998. Metal Gear Solid, mångmiljonsäljare och genre-pionjär. Och den gången kunde jag uppskatta mitt smygande, medans probotector /Contra bara fick halvhjärtade lågbudgetsuppföljare.

2-1 till Probotector i slutändan, men båda spelen gjorde något för mig, utan Snakes Revenge hade jag kanske aldrig provat Metal Gear Solid (var en stark kandidat för 98’)

Probotector var bara underbart rakt igenom, och fick upp mina ögon för svåra reflexkrävande spel som inte bryr sig om du skriker och gråter, utan bara skickar fler och större fiender på dig.

Phew, 92 var förvirrande.. men 93 var nästan en självklarhet.

Har nu bestämt mig för att bloggtorkan är över. För ett tag. Mest för att jag faktiskt kommit på nåt som jag själv finner roligt att skriva om.

Spel, you all know it.. jag är spelknarkare och det har jag varit länge.. så jag fick idén att jag ska skriva om dem.. inte alla, men ett per år som jag ansett mig vara aktiv gamer, och faktiskt ägt en egen maskin

så, luta eder tillbaka. Så skola Rikard förtälja sagan om hans allra första spel.

1991

24 December

En väldigt liten Rikard sliter upp papper lindat runt en ganska stor låda, inuti denna låda ligger en Nes.

Det senaste året har Rikard konstant uppehållit sig hos sin mormor och moster då mostern fick sin Nes året innan, men bara med gamla SMB1. Vad rikard fick var den nya bundlen.

Super Mario Bros 3.

Jag tror inte jag kan säga så mycket om det här spelet.  Alla vet redan att det i stort sett är så nära perfektion man kan komma i en 8-bitars kassett.

Det hade 8 stora världar, otaliga power-ups. En väl avvägd stigande svårighetsgrad och hemligheter bakom var och varannat rör

Alltså.. det känns onödigt att beskriva spelet, så välkänt är det.. om du inte känner till mer om SMB 3 än det jag just sa så vet du för lite. Så jag går direkt på finalen, Omdömet

Starkaste punkt.

Uppfinningsrikedomen, mycket av det som gjordes var för första gången i ett spel,. personliga favoriten torde vara Giant Land. Det var ganska magiskt att se en Giganto-Goomba komma klampandes mot en för första gången.

Svagaste Punkt

Jag måste nog säga musiken, även om den är oerhört passande så har den inte samma trallvänlighet som många av låtarna i Super Mario World, Eller Super Mario Bros 1 och 2 för den delen, musiken i dem spelen fastnade mycket lättare i hjärnan.. på både gott och ont iofs

Hur var spelet  1991

Det var troligen det största spelsläppet i dåtiden, alla väntade på nya Mario, när det släpptes.. tja jag skulle tro att det var det bästa som någonsin gjorts just då. Det tyckte jag sannerligen själv iaf.

Hur står sig spelet nu?

Visst, grafiken är förlegad, musiken gjord på en maskin som troligen är sämre än dagens miniräknare och det kan hända att man måste blåsa både en och två gånger i maskin och kassett för att få igång det.

Men.. det är värt det. Jag rankar det fortfarande som ett av de starkaste spelen någonsin.

Next Up.. 1992

Frank skuttar glatt runt i Köpcentret i sin nya kjol, combat boots och sin fina blåa megaman-hjälm, han har nyligen vart och "handlat" i köpcentrumet. och står nu beredd med släggan i högsta hugg,

SLAM rätt ner i huvudet på närmsta Zombie, nästan sjukt förtjust över att allt som är kvar av huvudet är en röd dimma.. men oj oj, nu kommer det en stor klunga till.. Frank ser sig om.. Där hade vi lagt den..

Frank skuttar glatt upp i en fontän, där han tidigare stått för att organisera lite i sitt inventory.. Då lämnade han även kvar det tunga maskingeväret som han.. "rekvirerat" från ett gäng förrymda fångar.
"Say he-lo to mah little freend" Viskar han och låter kulorna regna över döingarna.. han skrattar som en galning.

"Ring ring". Frank suckar tungt.. han vill inte.

"Ring ring" Fortsätter telefonen.

Frank lägger ifrån sig maskingeväret och springer lite irriterad in i närmaste butik och gömmer sig bakom disken.
"Vad?" Svarar han
"Du, jag såg ett par i wonderland plaza.. och i food court, kan du hämta dem?.. oh just ja du kan nog plocka..

"OKEJ!" skriker Frank, för nu har en blond Zombie smygit sig upp och börjat humpa hans ben.

Argt rycker han tag i Kassa-apparaten och drämmer den i huvudet på sin odöda ofrivillige älskarinna.

"Så.. dags att vara barnvakt igen"
Frank börjar gå mot portarna, innan han hejdar sig framför herrklädesbutiken "Kanske skulle byta om först"

Han försvinner in och kommer snart utspringandes i alldeles för tajta sportkläder..

Väl framme spöar Frank skiten ur en tjock polistant.. och lyckas med att rädda inte mindre än Fem flickor från hennes perverterade feta fingrar.

Frank börjar lite grymtandes leda tillbaks dem och allt går bra, fram till sista sträckan. Han tar det etappvis och räknar efter halva vägen ..4 flickor.. var är den femte? Frank biter sig i överläppen och tittar bakåt, då hör han henne. "Frank.. FRANK!" Damen har gått ner sig i en bassäng och kommer inte upp, Frank stönar i vanmakt och ber tjejerna stanna där dom var.. dem borde klara sig.

Frank rusar tillbaka med motorsåg i hand, svingandes hejvilt och befriar snart flickan från dem odöda.

Hon ler, Han ser bara bitter ut, för bakom sig hör han vrålen på hjälp. "Fraaaank" Han rusar tillbaka och ber den unga damen följa med honom. Tjejerna har av nån anledning fått för sig att bara för att dem bär kniv så är dem alla Blood Rayne el Nina Williams. Frank slår lös dem.. coh då hör han det igen "Frank, Help meeee" Frank som nu är lovligt trött vänder sig och ser Dam 1 i en ny hop med Zombies.. Frank laddar hagelgeväret. Och börjar skjuta medans han springer mot klungan.

När halva klungan är avklarad så kommer damen äntligen loss. "tack Fra.." SPLAT.. Frank "Råkar" att inte bry sig om att hon står i skottlinjen, och han finner det inte heller för tragiskt att hennes huvud tog större delen av smällen. Han ler rentav..

Senare den dagen anländer fyra väldigt tysta och kuvade tjejer till security room.. Otis bryr sig inte heller längre om att ringa Frank.

Frank är nöjd, Friden är återställd i hans sinne.. nu är det bara han, en trave cd-skivor att kasta, och ca 50000 zombies, All is Well