Frank Martin, Bad-Ass

Det var några år sedan jag träffade Frank för första gången.. Jag bodde i Nora, livet var enkelt, sommarlov.
Moster hade hyrt en film via nån form av DVD-hemskicknings-firma.. detaljer icket viktiga iaf.
Filmen var The Transporter.. Jag hade inga höga förväntningar direkt, men.. jag vart förvånad!

Det är en rätt simpel film egentligen, men ack så snyggt gjord. The Frank in question är en chaufför, och inte den typ av chaufför som kör skolbuss utan mer Getaway driver, med stil. Spelad av Jason Staham, en av dem skönaste "småskådisarna" som finns (med i Snatch, Lock Stock and 2 smokin barrels, the One.. mm)

Han kör med stenhårda regler, han säger inte mer än vad som behövs.. han är förmodligen den bästa bilföraren i filmhistorien, samt att han kan alla möjliga sätt att sparka och/eller slå folk, med varierande tillhyggen.
Allt är utfört väldigt, väldigt snyggt, och även om det inte är en film driven av logik och normala fysiklagar så är den aldrig "Herregud sådär kan man inte göra." men samtidigt så lyckas den ändåp vara en av de coolaste actionfilmer jag nånsin sett.

Men så var det tvåan igår.. inte lika cool, dem tummar lite för mycket på grunderna i första filmen, men Frank är fortfarande lika hård. Handlingen är visserligen helt befängd men vem bryr sig liksom.
Höjdpunkten för mig var iallafall efter ett slagsmåll mellan Frank och hans fiender.. hans kostym är nersmutsad, hans skjorta sönderriven.. han går fram till bakluckan till bilen, med en sammanbiten "nu jävlar"-min. han öppnar, där ligger vapen.. MEN, istället tar han fram sin inplastade reservkostym.

Man kan ju minsann inte vara sjabbig när man ska sparka rumpa.Nej jag hittade ingen bättre bild

Jag tror för mycket

Jag har kommit fram till att jag tror för mycket.. jag tror att folk tror nåt om mig för dem minsta grejer som görs.
Om jag gör si och så så tror dem att jag gör det på grund av det här som i sin tur leder till det där.

Men i själva verket så är det nog mer att dem tänker "oh, whatever"

Borderline paranoia kanske..  men det är inte så att jag direkt bryr mig vad folk tror om mig.. förutom dem i min vänskapskrets.
Men ändå.. varför ska jag hålla på att överanalysera, när jag tänker på det känns det mest bara fånigt.


----------

Oh, Spelande ja.. Gears 2.. Underbart. Kort, brutalt, makabert, kul, sorgligt och alldeles... alldeles övermacho *Askungen bal-suck*

Fallout 3 Väldigt massa skoj men jag har bara skrapat lite på det änsålänge känns det som.. ÄVEN om jag redan klarat av det. Själva  main storyn var för kort faktist. men känslan av att gå omkring i en väldigt trasig framtid är svårslagen.

Så, Lich King då.. Tja.. jag känner att det råder viss brist på folk att spela med, levla solo är rätt tråkigt.. men när det väl händer saker.. så kul har jag inte haft i WoW på flera år

Nu blire snart stargate, yay



Old Habits

Så.. i veckan kommer jag återgå till en av mina gamla sjukdomar.. rätt hårt skulle jag tro.
Wrath of the Lich king släpps natten till torsdagen.. ska jag vara ett  ägg och köa?.. Självklart.

"Scheisse" eller vad tyskarna nu säger.. Men vad mer har jag att göra liksom.. visst kan spela tv-spel, slöa, läsa.. men jag får liksom mest sociala interaktioner från WoW sorgligt nog ._.
Jag har vänner online i stort sett jämnt, jag kan dräpa drakar, flyga Wyvern och nu senast, bygga motorcykel. Yay!

Crapcrapcrapcrap.. är väl min stora poäng.. Det är inte SÅ kul..  det är som mIRC med inbyggt videovåld och vapen som man säger "oooh, fina stats" åt.. har man tur får dem inte ens karaktär att se helt retarderad ut..

Men jag borde verkligen inte..
Sen känner jag också att en viss del av mig faktist vill köra raids.. Samla ihop ett sammansvetsat gäng på 25 pers som jobbar ihop för att ta kol på något stort och fult.. det händer liksom inte i vanliga multiplayer-spel.


Jag är svag, och jag erkänner det.. men vad har jag mer för val liksom T_T
(förmodligen en massa men är för blind för att se)

Hmh..

"Ipsen and his good friend Colin worked at a tavern in Treno. One day, Ipsen got a letter. The letter was so wet from rain that most of the writing was illegible. The only part he could read said 'Come back home.'. Nowadays, we have airships and stuff, but back then, it was really hard to travel. He didn't know why he had to go back, but he got some time off, gathered his things, and set out on his journey home.

He walked a thousand leagues through the Mist. Sometimes he was attacked by vicious monsters, but he made it, because his friend Colin was by his side. And then, after much time on the road... He had to ask Colin something:
"Why did you come with me?"
"Only because I wanted to go with you"


- Ipsens story, FF IX

Jag gillar den..


Inte behöver man väl en anledning för att leva?

Jag tycker jag har klarat mig rätt bra utan en än så länge, jag menar.. folk  tror dem behöver ett mål.. ett syfte.
Räcker det inte att ha kul bara undrar jag då?

Visst det kan väl vara bra att ha nåt man tänker göra, men att ha ett mål som man lever för att fullfölja låter lite väl extremt, jag ska spela tv-spel, se på film, va en bra kompis och kanske en dag bli modig också.. låter inte det lagom?

Jag antar att jag inte är nån vidare visionär, men utan såna som mig så skulle visionärerna bara vara medelmåttor.

Därmed inte sagt att jag inte har drömmar, men jag tänker inte  jaga dem så hårt att jag går in i en vägg och blir utbränd vid 30.

RSS 2.0