What would Macgyver do?

Så de senaste dagarna har jag spelat Dark Souls, ett ganska mörkt och dystert spel över lag, finns inga glada människor och det är elände överallt, samt en massa fula monster som fiender. Hittils har det varit skelett, spindlar, zombies, riddar-zombies och äckliga kloakråttor.. kortfattat så är det inte ett vackert fiendegalleri.

Men så kom jag då till en port, en ganska stor sådan. Går igenom den och där inne så sitter ett svärd i marken framför vad som verkar vara en lagom hög gravsten.

"Oh, svärd." tänker Rikard och går fram för att dra ut det gigantiska åbäket ur backen. Men när jag kommer fram så skymtar något till i kameran. Ens karaktär tittar upp och rakt in i ögonen på bloggtitelns stora gråa varg.

Samtidigt drar världens mest melankoliska stridsmelodi igång medans spelet förväntar sig att jag ska döda det enda riktigt vackra jag har sett i det här spelet. För animationerna, hur smidigt vargen rör sig plus musiken får mig att känna att jag inte vill vara där och slåss just nu. Helst vill jag bara gå därifrån men vargen låter mig inte direkt springa hemn heller.

Men det blir värre! jag lyckas under några frenetiska minuter få ner Sif till under halva livet.. och då börjar den att halta.

Det var nära att jag bara gav mig på platsen men jag hade samlat ihop så många själar innan (som försvinner om man dör) att jag inte kunde. Jag försökte undvika att slå den men det gick några minuter och inget hände annat än att stackaren haltade argt mot mig.. Så jag avslutade lidandet, och gick sedan surt till en sparpunkt och stängde av.

Första gången ett spel har fått mig att känna så starkt för en fiende som man bara träffar i 4-5 minuter.. Jag är bitter än. Kommer nog ta ett tag innan jag spelar Dark Souls igen, och det beror inte bara på att nya Marvel vs Capcom har släppts.

Innan det här äventyret så hade jag aldrig varit så haj på spel med handling. Visst fanns det men det var inget jag hade noterat direkt. Shadowrun var dock annorlunda. Spelet började med en ganska stor grej.. man vaknar upp på ett bårhus. Sug på den karamellen.. vakna på ett bårhus, när folk precis håller på att skyffla in en i en liklåda och sluta för dagen. Hur hamnade jag där, vem är jag, vad gör jag var mina första tankar. Mina andra tankar var "Varför står allt på svenska?"

Shadowrun var helt enkelt översatt till svenska, en inte helt vanlig grej på Super Nintendo-tiden. Men det underlättade faktiskt för mig, även om jag var hyfsad på engelska redan i 12-årsåldern så var Shadowrun ett ganska massivt spel med dialoger, text och stats. Hade allt varit på engelska hade jag nog inte blivit så awesome som jag var på det.



Inte för att det var ett svårt spel, viss strategi kunde väl behövas men allt gick att lösas genom att man grindade sig igenom horderna av fiender för pengar att köpa vapen för, och "Karma" att köpa förmågor och stats för.

Oh, hursomhelst. Min karaktär går ut ur bårhuset med en sjudundrande huvudvärk och personalen skriker "AAAAH ZOMBIE!" .. förståeligt kanske. Hursomhelst stapplar man ut, hittar lite småpengar bland sina tillhörigheter och går ut i framtidens Seattle.

Cyberpunk var det ju trots allt. Det är en mörk skitig framtid där MegaFöretag styr över världen, tänk er Microsoft gone steroidy. Men särskilt vackert är det nog inte, grafiken var ganska pixlig, och musiken enformig, om än stämningsfull. Men det var ändå nåt med Shadowrun som fick mig att spela vidare. Mycket tror jag det berodde på rollspelsaspekten, att se min karaktär levlas, och den hyfsat genomtänkta handlingen (i snes-mått mätt) och problemlösningen.

Egentligen så är väl spelet inte så tilltalande vid första ögonkastet, särskilt inte i dagens ögon. -men- Vad man då går miste om är ett stämningsfullt actionäventyr med plot twists, hagelgevärs-orcher och datahacking i en svart och svår värld.

Det var inte helt fel för en kille som tills dess växt upp på färgglada pastell-spel och fantasi-våld och precis skulle in i tonåren

Så är jag hemkommen från Stockholmen och Rebeckan. Varit två intensiva dagar minst sagt. tåg och spel för större delen av den så kallade slanten.

Till att börja med.. händelselös stockholmsresa förutom en stackars ko som vart .. trasig. Kor borde få kurser i att undvika tåg.

Men jag kom fram i tid, träffade Rebecka och drog sedan ut till Kista-Mässan där vi lokaliserade Fatime och sa hej, följt av rundvandring.. Spelade Mario Kart 7, verkade helkul, mysigt välgjord grafik, bra fartkänsla och lite förnyelse som jag är försiktigt pessoptimistisk till, i form av drakflygning.

Mario 3D-Land såg jag fram emot, men det lilla jag spelade vart jag faktiskt besviken på, det kändes.. långsamt, rentav lite oprecis, det kan ha berott på att ett mässgolv inte är det optimala stället att testa spel på, men just nu är jag faktiskt av-peppad på det.

Sen så dök vi in i kön till Mass effect 3 co-op.. jag förklarade länge och väl hur rebecka ska spela.. bara för att det ska visa sig att nej, vi har demonstrationen på PC.. så vi dog. Men jag gillade det ändå, kommer troligen inte att spendera FÖR mycket tid med co-open i ME men nog blir det några svängomer när det släpps, se hur kul det blir i slutändan.

Spelade även en Single-player bana, det var business as usual där, kändes väldigt mass effect 2 tills jag tittade i skill-trädet. Var en veritabel hög av skills att välja på och jag hade inte en susning om var jag skulle lägga poängen för min ingenjör. Så jag tog det uppenbara. Boosta incinerate till max. Eld går aldrig fel.

Värt att nämna är att alla skilltrees har olika grenar som utesluter varandra. Du kanske vill öka kraften i din eld, men då påverkar den inte lika stort område. Du laddar om dina förmågor snabbare, eller så räcker dem längre.. sådana val ser jag fram emot att fördjupa mig i.. Mars.. jävla effing MARS nästa år.

Inte bitter.

Sen testade jag Skyward Sword. Det var kul måste jag säga.. meeeen det är det där att stå på ett mässgolv framför 25000 personer som tittar på när du spelar. jag kan ta att jag ser ut som en idiot när jag spelar bra. Men när jag flaxar runt på en fågel och ser ut som en idiot både in- och out of- game så blir det lite för mycket. Wii spelas helst dolt för andra. Men jag tror ändå att Skyward kan bli ett riktigt bra spel.

Oh, Ninja Gaiden 3, alldeles för lätt på hard, kom nästan fram till första bossen utan att dö en enda gång.. jag vill ha lite mer tuggmotstånd än så, och inte dö på en gimmick.. om även om det var en cool sådan.

Sedan spelade jag Street Fighter mot en skäggig ung man, jag vann spelandes som en skäggig gammal man och som brittisk boxare .. ca 5/7 matcher eller så var det nog.

Sen åkte vi och åt riktigt fancy nudlar på Ramen Ki-Mama.. så jag kände mig som en riktig naruto-ninja och många glada japanske rop hördes i lokalen.. dock inte från mig utan från grannarna vid bordet bredvid. De var lite obehagligt högljudda och nördiga. undrar om det är så folk ser mig när jag går igång med Marvel-diskussioner

Typ nu drar vi hem till Rebecka och kollar på American Horror Story som jag verkligen inte hade några förväntningar på alls, men den var en positiv överaskning och jag lånar i detta nu flera avsnitt av serien på internet..

Hursomhelst, idag lördag kom en trött men nöjd Rikard hem och ska nu slappa så gott det går innan han avslutar jobbet med sin säljpärm.. tack och god afton