What would Macgyver do?

Så de senaste dagarna har jag spelat Dark Souls, ett ganska mörkt och dystert spel över lag, finns inga glada människor och det är elände överallt, samt en massa fula monster som fiender. Hittils har det varit skelett, spindlar, zombies, riddar-zombies och äckliga kloakråttor.. kortfattat så är det inte ett vackert fiendegalleri.

Men så kom jag då till en port, en ganska stor sådan. Går igenom den och där inne så sitter ett svärd i marken framför vad som verkar vara en lagom hög gravsten.

"Oh, svärd." tänker Rikard och går fram för att dra ut det gigantiska åbäket ur backen. Men när jag kommer fram så skymtar något till i kameran. Ens karaktär tittar upp och rakt in i ögonen på bloggtitelns stora gråa varg.

Samtidigt drar världens mest melankoliska stridsmelodi igång medans spelet förväntar sig att jag ska döda det enda riktigt vackra jag har sett i det här spelet. För animationerna, hur smidigt vargen rör sig plus musiken får mig att känna att jag inte vill vara där och slåss just nu. Helst vill jag bara gå därifrån men vargen låter mig inte direkt springa hemn heller.

Men det blir värre! jag lyckas under några frenetiska minuter få ner Sif till under halva livet.. och då börjar den att halta.

Det var nära att jag bara gav mig på platsen men jag hade samlat ihop så många själar innan (som försvinner om man dör) att jag inte kunde. Jag försökte undvika att slå den men det gick några minuter och inget hände annat än att stackaren haltade argt mot mig.. Så jag avslutade lidandet, och gick sedan surt till en sparpunkt och stängde av.

Första gången ett spel har fått mig att känna så starkt för en fiende som man bara träffar i 4-5 minuter.. Jag är bitter än. Kommer nog ta ett tag innan jag spelar Dark Souls igen, och det beror inte bara på att nya Marvel vs Capcom har släppts.