1996, Cyberpunk på svenska.
Innan det här äventyret så hade jag aldrig varit så haj på spel med handling. Visst fanns det men det var inget jag hade noterat direkt. Shadowrun var dock annorlunda. Spelet började med en ganska stor grej.. man vaknar upp på ett bårhus. Sug på den karamellen.. vakna på ett bårhus, när folk precis håller på att skyffla in en i en liklåda och sluta för dagen. Hur hamnade jag där, vem är jag, vad gör jag var mina första tankar. Mina andra tankar var "Varför står allt på svenska?"
Shadowrun var helt enkelt översatt till svenska, en inte helt vanlig grej på Super Nintendo-tiden. Men det underlättade faktiskt för mig, även om jag var hyfsad på engelska redan i 12-årsåldern så var Shadowrun ett ganska massivt spel med dialoger, text och stats. Hade allt varit på engelska hade jag nog inte blivit så awesome som jag var på det.
Inte för att det var ett svårt spel, viss strategi kunde väl behövas men allt gick att lösas genom att man grindade sig igenom horderna av fiender för pengar att köpa vapen för, och "Karma" att köpa förmågor och stats för.
Oh, hursomhelst. Min karaktär går ut ur bårhuset med en sjudundrande huvudvärk och personalen skriker "AAAAH ZOMBIE!" .. förståeligt kanske. Hursomhelst stapplar man ut, hittar lite småpengar bland sina tillhörigheter och går ut i framtidens Seattle.
Cyberpunk var det ju trots allt. Det är en mörk skitig framtid där MegaFöretag styr över världen, tänk er Microsoft gone steroidy. Men särskilt vackert är det nog inte, grafiken var ganska pixlig, och musiken enformig, om än stämningsfull. Men det var ändå nåt med Shadowrun som fick mig att spela vidare. Mycket tror jag det berodde på rollspelsaspekten, att se min karaktär levlas, och den hyfsat genomtänkta handlingen (i snes-mått mätt) och problemlösningen.
Egentligen så är väl spelet inte så tilltalande vid första ögonkastet, särskilt inte i dagens ögon. -men- Vad man då går miste om är ett stämningsfullt actionäventyr med plot twists, hagelgevärs-orcher och datahacking i en svart och svår värld.
Det var inte helt fel för en kille som tills dess växt upp på färgglada pastell-spel och fantasi-våld och precis skulle in i tonåren
