What would Macgyver do? -

1994

'94

Det stora året

Estonia-katastrofen inträffar

Nelson Mandela blir president i Sydafrika

Brons i fotbolls-vm

Foppas legendariska fint i Lillehammer gav OS-guld till sverige

Jag lämnade min ensiffriga existens och blev en två-siffra. Samma sak hände med nånting annat i mitt liv,

Jag gick från 8 till 16 bitar

Det var nåt magiskt med mitt Super Nintendo. Fram tills nu hade jag helt enkelt följt min moster och mina kusiner i spelutvecklingen.. men där låg den perfekt inslagen, bundlad med Super Mario All-Stars, Nu var jag på topp i familjens spelhierarki, visst, kusinerna hade en megadrive.. men.. HAH, Snes. Jag vann

Man kan för övrigt tycka att fyra Mario-spel i en kassett borde blivit ett perfekt exempel för 94. Men icket. Istället tar fyra andra över platsen.

Donatello... och hans tre bröder

Turtles in Time.

94 var turtles-crazen inte direkt glödhet längre, men för mig var det fortfarande 91 i det avseendet, särskilt med det här spelet ikopplat i Snes'en Jag brann för det, Jag brinner än.

Det var mitt första egenvalda SNES-spel, och som jag spelade.

Det gick sällan en vecka innan jag spelade om det igen (tog en timme så varför inte liksom) Jag hoppade och slog mig fram genom underbart färgglada banor, lyssnade på Konamis alltid strålande musik som osade ninjasköldpadda (ej att förväxla med akvariesköldpadda, oset där inte lika charmigt)

Det var ett snabbt, lättkontrollerat och framförallt awesome sköldpadds-spel, man kunde liksom kasta sina fiender MOT skärmen.. UNHEARD OF

Nu känns spelet lite lätt, lite kort, men med en vän kan jag lätt plocka fram det närsomhelst och gå bärsärk på fotsoldater och tappa bort mig i Memory Lane

Jag kan inte säga så mycket mer om det, utan lämnar er med en jämförelse.

Inget ont om NES.. men.. ja.

95 kommer, nu med mer gatuslagsmål

2010-09-04 @ 22:59:42 Permalink Anime/Spel/underhållning Kommentarer (0) Trackbacks ()

Innerligt hat

Ärligt talat är jag en ganska harmonisk människa, låter folk mig vara låter jag dem vara, och så vill jag ha det med några få undantag, men ändå.. Ibland känner jag som om min "harmoni" är ett stort handikapp, jag ger inte utlopp för starka känslor åt något håll, och kör istället på logik och "förnuft" (rädsla) Det hatar jag mig själv för ibland. Mer och mer på senaste tiden, då jag inte vet hur jag ska sluta.

Skulle jag börja lägga alla kort på bordet som jag gömt i mina rockärmar så skulle det troligen gå sönder, och korten fara åt helvete..

Ursäkta att det blir ett satans emo-inlägg men jag vet inte vad jag ska göra med mig själv längre, jag har haft allt för mycket tid som jag inte klarat att göra nånting på, förutom att gå vilse i mitt eget huvud. Jag försöker inte heller fiska sympati, jag vill bara ha nån form av utlopp innan jag har sönder nånting jag inte borde, för med min tur skulle det bara vara något vasst som jag sen skär mig på och just nu känner jag mig trasig nog som det är.

Mest saknar jag nog bara livet jag hade för 3-4 år sen, allt var enklare då.. även om det hänt en stor del bra saker sen dess. Men att gå på Kävesta och iaf ha ett mål kändes bra, att ha en flickvän kändes också bra-

Men nu klämmer skon lite för hårt.. dags att sova och sluta upp med dessa emo-fasoner.. bara en snabb dusch först..

2010-09-04 @ 05:00:58 Permalink In my hedz Kommentarer (0) Trackbacks ()