Innerligt hat
Ärligt talat är jag en ganska harmonisk människa, låter folk mig vara låter jag dem vara, och så vill jag ha det med några få undantag, men ändå.. Ibland känner jag som om min "harmoni" är ett stort handikapp, jag ger inte utlopp för starka känslor åt något håll, och kör istället på logik och "förnuft" (rädsla) Det hatar jag mig själv för ibland. Mer och mer på senaste tiden, då jag inte vet hur jag ska sluta.
Skulle jag börja lägga alla kort på bordet som jag gömt i mina rockärmar så skulle det troligen gå sönder, och korten fara åt helvete..
Ursäkta att det blir ett satans emo-inlägg men jag vet inte vad jag ska göra med mig själv längre, jag har haft allt för mycket tid som jag inte klarat att göra nånting på, förutom att gå vilse i mitt eget huvud. Jag försöker inte heller fiska sympati, jag vill bara ha nån form av utlopp innan jag har sönder nånting jag inte borde, för med min tur skulle det bara vara något vasst som jag sen skär mig på och just nu känner jag mig trasig nog som det är.
Mest saknar jag nog bara livet jag hade för 3-4 år sen, allt var enklare då.. även om det hänt en stor del bra saker sen dess. Men att gå på Kävesta och iaf ha ett mål kändes bra, att ha en flickvän kändes också bra-
Men nu klämmer skon lite för hårt.. dags att sova och sluta upp med dessa emo-fasoner.. bara en snabb dusch först..
Kommentarer
Trackback
