What would Macgyver do?

Mot Stockholm med tåg om ca en vecka, exciting stuff.

Var på arbetsintervju igår, det var rätt obehagligt. Den ena killen var trevlig ooch frågade om mig, vi inledde en diskussion om tv-spel, allmänt småpratade.. men den andra killen, Såg ut som nån som troligen kunde vara ryss i valfri bondfilm, satt där och stirrade med sina grisögon och kom med obehagliga frågor som "Nämn 3 starka/3svaga sidor hos dig" Det var som om de lekte good cop, bad cop, medans den andra mest var silent bad staring cop who'll smack you over the head with his notebook if you answer wrong.

Obehaglig upplevelse, som för mig in på nästa del..

Alla jobb jag har en chans på är provisionsbaserade, det skulle jag fan inte palla, jag har inte psyke att veta att jag inte klarar hyran om jag inte får ett visst antal sålda elabonnemang/premiepensionsfonder/dammsugare.
All is shit.. jag vill ha mitt jobb på Bokia.. eller börja plugga igen, allt är så menlöst känns det som annars.
Men jag vet inte riktigt vad jag ska plugga till för att bli story-writer för Marvel.. eller valfri serietidning.. Jag behöver kontakter iaf känner jag.

Ja jösses.. framtiden är läskig

Men åka tåg är kul :3

Ingenting! det är vad som skrämmer mig, och då menar jag inte att jag inte är rädd för nåt.. utan att jag är rädd för just konceptet ingenting. Tomhet, nollställning. Det är otäckt att det liksom skulle finnas nåt som INTE finns. Som oändlighet i rymden, att man bara försvinner när man dör.

Det är förmodligen ingen ovanlig rädsla, men det är faktist något som höll mig vaken ganska mycket när jag var yngre, inte så mycket nu kanske men nog stirrar jag upp i taket och kan inte somna ibland.

Hela konceptet att man bara inte finns skrämmer mig, mest för att jag inte förstår det. Jag gillar att förstå saker, och även om jag inte förstår exakt hur en tv funkar så vet jag att det finns forskare som fixat fram det och att det finns en vetenskaplig förklaring till allt. Det finns helt enkelt

men "Ingenting".. det kan inte förklaras, det är onaturligt, det är inte ens kallt, det bara finns inte.
Och hur tar man itu med sin rädsla för något som inte finns?

Nepp, det känns som om hur jag än gör så blir det just nu för personligt, jag är inte beredd att släppa loss  alla ödlor ur sina hålor. Så det får helt enkelt bli en whineblogg.

Jag saknar sällskap, hårt. Detta trots att jag hängt med Maria mer än normalt de senaste veckorna (nej vi är inte ihop)
Jag saknar min "f.d" bästa vän som jag inte hört av på flera månader nu, jag saknar  Rebecka trots att hon egentligen inte vart borta så länge, och jag saknar  .. ja.. allt. Just nu känner jag mig bara tom, slutkörd, passé. Förbrukad. Lämnad på gatan medans bilen kör iväg. och jag som vanligtvis är ett uppåttjack hela jag vet inte hur jag ska hantera saken.

Jag vet bara inte vad jag ska göra nu., Snart 25 och inte mycket att komma med.. Men vad gör man?

Tar en dag i taget.. som alltid.

Utan att gå in på detaljer så verkar det som om folk alltid får för sig att jag gillar (on a romantic levul) någon annan.
I det här fallet så kan jag iofs förstå till en viss del men det är ändå lite kul, aldrig är det någon som tror att jag gillar denne!
Ibland inte ens när jag är ihop med dem, har jag en aura av paranoia som får folk att tro att jag är kär  i andra människor än just dem? Man kan tro det.

Kanske är det för att jag är bra vän med så många tjejer, kanske är det för att jag är ganska kass på att sända ut signaler om gillande till "rätt" person... who knows

Bara en iaktagelse jag har gjort.. lite lustigt. Får bara hoppas att det går att motverka ~~

Först tänkte jag låta det här bli nån form av sappy Hallmark-farewell-story, men det är bannemej inte min stil. Så jag fattar mig kort istället.

*harkel*

Poemy, ha så kul i hufvudstaden, läs inte ihjäl dig, prata inte med främlingar, kommer sakna att ha dig i stan, men 26 mil är inte så farligt ändå. Om det är nåt så ring/msn'a/skicka flaskpost/brevduva/morsecode.
See you soon!


<3 / B-M

Ps, Döda inte dina med-inneboende, det blir svårare att dela på hyran då.

I is sad.. jag gillade det ju.. får hoppas det blir euro-release på BB iaf :(

Året är 2005.. Börjar filmen, bara det tyckte jag var rätt fint.
De flesta vet om att jag har en viss förkärlek för Transformers, vad som inte är lika klart är min kärlek inte direkt sprider sig till den gamla tv-serien. Den var helt enkelt inte lika bra som  tidningarna. Tv-serien var mer barnvänlig, mer humoristisk ganska fånig rentav. Jag tror att det var anledningen till varför jag trodde att jag inte gillade filmen, trots att jag aldrig sett mer än halva. 

Iaf, jag såg hela nyligen på Närcon, och jag vart förvånad. Visst det är inte en first class superdupermovie. Men den hamnar inte heller i barnfilmsträsket. Det är en ganska ond film rentav, med mord, ond bråd död och smältande robotar. Den är även fri från moralkakor, förutom typ "var modig, döda onda robotar" Det är nog det enda.. det och "dansa i ring med retardrobots"

Visst storyn är inte nån höjdare, men förutom det fula lilla barnet och den fula lilla high pitched bastard-roboten (wheelie)
Så finns det inga stora fel, särskilt inte om man lyckas komma ifrån att transformers är en film från 86 och kanske inte  alltid har den finaste animationen.

Sen måste jag även säga att Grimlock aldrig är "rätt" när han är den lite korkade roboten.. men i filmen har han en viss charm.

Menmen, betyget.. Klar 7/10, för även om den inte har några större fel så har den inte heller några giganstiska "wooooow".. Förutom hela "The Touch" segmentet..  Hade dock haft mer impact om jag sett den när jag var 12. Då var det inte alltid lika självklart att Prime alltid kom tillbaka , och hans död hade haft mer impact.

Bah-weep-Graaaaagnah wheep ni ni bong