1995, Rise to Fight
Lite historia. På det glada åttiotalet så var spel något man oftast spelade -med- varandra. Samarbete var mer populärt än att opponera sig mot varandra och spel som Turtles som jag hade 94. Final Fight och Double Dragon lät dig slå sönder horder av badguys med en vän eller fler, och ja det var underbart.
Men Capcom hade en annan idé. De hade redan släppt Street Fighter 1, en obskyr arkadtitel som inte direkt nådde några större framgångar. Mycket på grund av dålig kontroll och bara en spelbar karaktär, även om de byggde grunden för vad som skulle bli Street Fighter 2. Grunden? Sätt två personer på en plats i världen och låt dem slå sig blå på varandra. Det låter kanske lite simpelt, men med 8 karaktärer, alla med unik design, olika attacker och personligheter.(Utom Ken/Ryu) Så var det ett förvånansvärt djup i spelet.
Kanske gillade du att hålla folk på avstånd, då passade kanske Dhalsim, yogin från Indien med armar som nådde över halva skärmen. Kanske var du ett fan av snabba attacker med lårmuskler som troligen passat bättre på She-Hulk. Chun Li är ditt val då.
Vad jag vill ha sagt är att det fanns en karaktär för alla spelstilar Jag kommer nog återkomma till SF fler gånger, men nu vill jag mest sammanfatta spelet. Och vad kan jag säga? Street Fighter är spelen jag aldrig tröttnar på, och det började med SF2. Musiken, grafiken, kontrollen.. allt var perfekt för sin tid. på många sätt är dem det fortfarande, särskilt kontrollerna. Det finns en anledning till att nästan alla fightingspel i 2D har SF2's sätt att utföra specialattacker som standard.
Jag kan fortsätta att spruta lovord och hylla Street Fighter 2 i evigheter.. men nja.. Jag vill bara påpeka att utan det här skulle vi Troligen aldrig spelat spel som King Of Fighters, Killer Instinct, Mortal Kombat, Tekken, Virtua Fighter, Soul Calibur. Guilty Gear plus en Låååång rad anime-baserade fightingspel... och mer därtill. Så för att avsluta så använder jag mig av den bästa hyllning till Street Fighter jag nånsin sett.
