Good Ole '93
Det fanns en tid då män var män, även om de hade något som närapå liknade en kjol, även om de hade hockeyfrilla, och även om de slogs med piskor. En tid då det närmaste vampyrer kom att glittra var den glödande askan som steg från dess brinnande kropp. En tid då man murade in köttstycken i väggen för att gömma dem från hungriga vampyrjägare.
Året var 1993, platsen Transylvanien. Utvecklarna var (återigen) Konami, och spelet?
Castlefuckingvania III: Draculas Curse
Jag hade tidigare stiftat sporadiska bekantskaper med Castlevania-serien, både ettan och tvåan hade passerat förbi mina ögon men jag hade inte riktigt greppat dem, mest för att jag aldrig ägde spelen själv. Castlevania 3 var dock, annorlunda.
Cv1 var grymt svårt, ganska orättvist till och med, med oförlåtande dödsfällor och dessa jäääävla medusa-huvuden. Castlevania 2 var ologiskt och stundvis en pina att spela.
Så vad talar för Draculas Curse?
Det är fortfarande grymt svårt, men den här gången känns det snäppet mer rättvist, man behöver inte längre veta vart fienderna står och piska blint i luften i förebyggande syfte när man hoppar mellan plattformar. Det hade även, för första gången fler spelbara karaktärer.
Den väggklättrande piraten Grant DaNasty, specialist på akrobatik och knivkastande, Sypha Belnades, Som tog efter Samus och visade sig vara Surprise-Babe of the year. Magikunnig och klen som alla tjejer är i spel. Dessa var båda klart roliga att spela som, Men de banade egentligen bara vägen för gäst nr 3, Alucard.
Draculas egen son, Adrian Fahrenheit Tepes. Han kunde förvandla sig till fladdermus och skjuta eldbollar ur sin cape, som en sann vampyr!
Både Grant och Alucard gjorde spelet lättare med sina förmågor, Grants klättrande, Alucards flygande, många banor vart helt enkelt mindre av en utmaning och det var en lättnad i ett annars ganska krävande, om än rättvist spel.
Innan det är dags att runda av denna omgång så har jag det mest uppenbara kvar att nämna, det som för mig flyttat tidig Castlevania från ” bra action” till ”legendariskt”
Musiken. Trots NES’ens Begränsade ljudchip så finns det så många låtar jag kan nynna på från spelets soundtrack än idag. De är skadliga, sätter sig på hjärnan och växer fast likt en tumör, och släpper inte. Clock Tower, Mad Forest, Aquarius, Vampire Killer (ofc).. Magi I 8 bitar.
Vad jag tyckte då: Svårt, utmanande, omväxlande. Bäst i serien. Jag förstod inte riktigt vad jag hade dock, utan ansåg det mest vara ett bra spel
Det tycker jag nu: Tro det eller ej, men när jag spelar det igen, så inser jag att det faktiskt var ännu bättre än vad jag först tyckte, vissa spel kan man se tillbaka på och undra om det verkligen var så bra, Castlevania är tvärtom. Jag ser tillbaka på det och uppskattar det ännu mer. Har jag influerats att bli ett Castlevania-fan eller helt enkelt fått bättre smak? Jag hoppas det.
Draculas Curse är, och förblir mitt favoritspel i serien.
