What would Macgyver do?

Något jag aldrig skulle finna mig i.. det är att spela ett spel på Easy.
Det fanns en tid då jag trodde att poängen med ett spel var att klara av det så snabbt som möjligt, leka mig igenom motståndet och titta på fina filmsekvenser och så.

Icket.
Att spela på easy är som att .. tja. Läsa de fåniga "penguin" böckerna i engelskan.. förkortade våldtäkter av andra böcker för att få det mer lättläst.

Som att spola igenom en bra film

Som att bara äta pizzakanterna.

Etc.
Kommer ihåg när jag spelade Resident Evil 2, det var strax innan min Anti-Easy inställning tog fart.. eller det var nog det spelet som gjorde att jag verkligen slutade spela på easy.

Zombies dog med Två skott i kroppen
Zombies liksom, varelser som går runt med ett hål så man kan se ryggraden dör av två små blypiller.
Det verkligen dödade spänningen i ett spel som går ut på skräck och rädsla, och jag insåg "vad fan har jag gjort med mitt liv?"

På den vägen har jag sedan vandrat.. Aldrig mer kommer jag börja på easy.. Hur mycket spelet än dödar mig kommer jag att bita ihop, analysera mina misstag och slänga mig huvudstupa in i nästa strid (ja kanske därför jag dör, men det hör inte hit)

Sen att vågorna med "hardcore" spel som Devil May Cry. Ninja Gaiden, Godhand håller min "thrill seeking-gene" intakt är jag bara glad för, jag må dö mycket, jag må dö hårt, men när jag väl lyckas döda den där stora feta bossen (eller bara den första fienden på bana 1 i ninja gaiden >.>)..då känner jag iallafall att jag är duktig.

Nåt nån som spelar på easy aldrig kommer få känna!