What would Macgyver do?

Nej inte en simmande val, utan ett val som ger kval.. nog för att man kan få kval av en annan val, fråga Ahab.

Hursomhelst.

Kreativt skrivande, låter det som nåt för mig? Jag tycker det.. finns i Gävle, och i Linköping, båda går att läsa på distans, jag slipper ta mitt pick och pack och dra men det är ju lite av chaemen med universitet.

Men jag vill verkligen skriva bättre, och mer.. massa mer. Saken ärden att..det är väl inte direkt något man kan leva på såvida man inte heter J.K Rowling eller.. ok Rowling kanske var en överdrift men det jag menar är att man som kreativ skrivare måste ha tur för att klara sig, tur och talang. Talang vet jag inte om man kan kalla det jag har, när  jag skriver så går jag mer på instinkt och det blir ganska hafsigt.

Det kan iofs en utbildning kanske fixa till åt mig, men då står jag ändå där och får lita på turen, ödet, jultomten. Jag vill berätta historier, det är inte alltid det fixar mat.. såvida jag inte blir sagoberättare i afrika men min swahili är satans rostig.


Ångestblogg är hett just nu, återkommer när jag inte är sinnesförvirrad

När jag var yngre var Sherlock Holmes lite av en idol, han var den store detektiven liksom, jag tror inte det finns någon som inte har hört talas om honom.. även om man aldrig vet med dagens ungdom.
Hursomhelst, anledningen till att jag gillade Holmes var många, han var smart.. han var en gentleman, han var orädd, och han var en jävel på violin.

Så här i efterhand kan jag tycka att han var lite av en torrboll.. men respekten sitter ändå där för honom. Men vad händer, jo:



Holmes, Guy Ritchie Style.. Robert Downey Jr ser ut att bli en väldigt karismatisk om än okontroversiell version av Holmes, Jude Law som Watson känns inte heller som en dum idé. Hursomhelst, trailern är väldans lockande, Blir nog rentav bli en biofilm för min del (Häng på Poemy, sen får du läsa massa HolmesXWatson-slash ;P)

Ibland undrar jag vad jag pysslar med, jag är en singel snart 25-årig hyfsat ohälsosam kille som är glad bara han får sitta med sina spel. Jag har ingen färdig utbildning och de flesta i min ålder brukar vara klara med universitet.. ja jag har haft lite speciella omständigheter men jag tror inte det kan ha varit värre än vad många andra utstått.

Dock så är jag klar om 1 vecka, helt färdig.. och jag har inte en susning om vart jag ska efter det.. jag känner mig lite smått vettskrämd över det hela, jag har min lilla lägenhet och allt inuti den, men sen då?

Sen är ett väldigt stort koncept, Sen, är resten av mitt liv. Så det är en hel del planering där,  det ger mig ångest. ångest och njursvikt

Sen har vi det där om att jag tror att jag skjuter bort ca hälften av min friendbase, vilket jag troligen inte gör men det har bara blivit mindre och mindre hängande.. kanske berott på skolåret.. vad vet jag, läskigt är det iaf.. I dun wanna be alone..

Nåja.. nog med emoande.. lär träffa mer människor i sommar, vare sig det blir jobb eller arbetssökargrupp eller vidare studier.. woo... darn creepy iaf..
 

*ja jag copy/pastear från mitt skolarbete*

De här lektionerna har jag spenderat på att tänka på hur man ska kunna få anarki att funka, för jag tycker det är en fin tanke. Dock har jag stött på problem i dessa tankar, och det är i slutändan den mänskliga faktorn som skulle ställa till det för anarki.

Så, varför skulle det inte funka?

För det första, människor har aldrig kunnat komma överens, aldrig. Vi mördar och stjäl och är allmänt jävliga mot varandra, ofta bara för att vi kan, men också av rent känslomässiga skäl, avundsjuka, girighet, kärlek, åtrå, sinnesrubbningar. Allt detta är klara käppar i hjulet för anarki. För om någon stjäl, misshandlar, våldtar eller mördar vad gör man då med denna människa?

Utan lagar kan man då straffa denne? Nej, det skulle vara om personen som råkat ut för brottet själv bestämmer straffet, men i så fall är det en sorts lag och därför inte sann anarki.

Jag tror helt enkelt man skulle behöva kringgå mänskliga känslor för att få anarki att funka, brott begås till största del på grund av ovan nämnda känslor. Redan när vi är små vill vi ha det vi inte har.

Se bara ett barn som leker på egen hand, tar man en av de leksaker denne Inte leker med så är det en rätt stor chans att barnet vill ha det. Detta testade jag på min kusin, tog jag något från hennes lekhage så ville hon genast ha tillbaka det, trots att hon inte lekte med det just då. Inte de mest obestridliga bevisen, men det tyder på att vi människor är giriga från tidig ålder och det är nåt som man växer ifrån, om man får uppmuntran till det. Men tyvärr tror jag att girighet är inptäntat i våra gener till en viss del, Ju mer man har desto större chans har man att överleva svåra tider trots allt

Det känns lite som om att jag svamlar så jag återgår till ämnet. Hur skulle brott och straff funka i en anarki, och tja, jag kan verkligen inte se hur det skulle funka. Visst, i ett anarkistiskt samhälle kanske vi har fler behov tillfredställda, men knappast alla, och det faller lite på det. I ett samhälle utan lagar och regler, hur ska man hantera en våldtäktsman? Hur ska man hantera en hustrumisshandlare. Hur ska man kunna frånta missbrukande föräldrar vårdnaden för deras barn i ett klart skadligt förhållande? Det går inte, för att ett anarkistiskt samhälle så krävs det att var och en beter sig idealistiskt i nästan alla avseenden, vilket nästan skulle innebära att man avsäger sig rätten till känslor, då känslor är vad som triggar brott. Hur hanterar vi gravt störda individer utan lagar?

Sen är allt som krävs EN hänsynslös människa som drar fördel av anarkin för att den ska förstöras för många, så tyvärr jag ser verkligen inte hur anarki skulle funka, utom om vi skulle kunna ändra vår natur i grunden, Jag ser mig själv som lite av en person som anarki skulle funka för, jag skadar knappt en fluga, jag vill inte ha mer än jag behöver. Och jag respekterar mina medmänniskor.

Det här ser jag som grundstommen i anarkin, men ser man på dagens samhälle så skulle det aldrig gå. Först måste radikala förändringar genomföras och det skulle knappast gå under denna generation, eller nästa.

Jag känner att jag kan inte få ner mina tankar om det här på ett bättre sätt så jag ska inte försöka, jag har haft mindre diskussioner om det med vänner, klasskamrater och släkt, och den uppfattning jag bildat mig är att det är naivt att tro att anarki skulle funka. Skulle det inte falla samman av sig självt så skulle en större nation svepa in och äta upp den, och vem skulle hindra dem?

 

 

Bara lite tankar jag hade ang. det hela, i brist på annat så lägger jag upp dem ^_^

Då var den sedd

Jag är lite kluven till Star Trek,  jag är väl till viss del förtjust i allt det blinkande och flashiga.. men jag tror att det mest beror på att jag i min barndom så gärna ville se det, men det gick då inte på några kanaler jag hade tillgång till, men eftersom det var i rymden och lasrar så trodde jag såklart att det var det bästa som fanns. (7-8 år gammal här)

Sen nån gång när jag gick i högstadiet kom Voyager, på ettan, i bästa sändningstid.. och jag gillade det absolut inte, första säsongen tragglade jag mig nog igenom och såg det mest för att det var star trek trots allt, rymden liksom!

Men efter det har jag ignorerat det mesta, förutom slötittande på sexan över somrarna. *står fast vid att Picard är bästa kaptenen*

Anyhow, kortfattat så är Star Trek inte riktigt min kopp te.

Men filmen då? Jo ni, den gillade jag.. saknade ljussvärd men annars var dte som star wars skulle ha varit , de hade även en hel del tributes till gamla saker i serien som "Set phasers to stun" Scottys "She can't take anymore Cap'n".. Massa småsaker som man missar om man inte sett orginalet eller dess många parodier.

All in all, en sorts re-launch för Star Trek, jag gillade den, massa laser.. Star Trek är nu som det Star Trek jag ville ha då

Ibland har jag tur, kollade på hockey idag.. sverige vann (WOO!), tråkig rysk match efter (blööö) så jag bytte till femman, fär jag såg filip och fredrik med en av mina favoritskådisar i soffan, Martin Sheen, nöjt bytte jag inte kanal utan lät femman stå på, och utan att jag direkt la märke till det gick min fokus från slöspelande av emulerade-snes-spel till det som pågick på tv..

En liten flicka hade önskat liv i sin teddybjörn, som inte alls var nöjd med livet som levande, han söp, snodde porr och kastade hikers i skogen (som trodde det var Bigfoot) och var allmänt deprimerad och hade livs-angst.
Efter lite forskande fick jag reda på att det var Supernatural med två ungdomsskådisar jag inte alls kunde namnet på, men ändå kände igen. Poemy informerade mig om att den ena var från Gilmore girls, och den andra kände jag igen från Smallville. (jag erkänner, jag kollade på smalville hela förra/förrförra sommaren, stäm mig) I digress, avsnittet fortsätter och dessa två bröder visar upp en badge på klassiskt "Jag ljuger för dig men min auktoritet får dig att inte kolla noga på brickan"-manér mer än en gång. jag tror de utgav sig för att vara FBI-agenter i jakt på Bigfoot, teddybjörnsdoktorer, hälsomyndigheten, och bröllopsblomsterfixare. oh, och nallen skjuter fluffet ur huvudet på sig, de slänger in lite popkult i och med "Kneel before Todd" som skriks av en galen 8-10 åring i jakt på sina forna bullies då han, såklart, fått superkrafter.

På det hela kändes det som en skön serie, bra växling mellan humor, övernaturliga saker, och allvar, inte helt olikt en viss annan serie där karaktärer kanske en dag säg.. blir dockor?

Hursomhelst, my interest is awakened, ska se om jag kan få tag på lite avsnitt imorgon, men nu blir det sängen.. men innan jag går..



Det började som att Ackles glömde sin replik, han spoofade, och det blev avsnitts-introt, om jag förstått rätt ~~

http://www.youtube.com/watch?v=DvrfQiYS1pc&feature=related <-- hela klippet finns där men av nån anledning funkade inte embedsaken, well worth a watch